Nu har vi varit föräldrar i drygt två veckor

"Hur känns det att vara pappa?" är en vanlig fråga och tanke.
Att vara pappa känns fint, privilegierat, meningsfullt, roligt, tålamodsprövande, ansvarsfullt och utvecklande. Men överlägset mest roligt och givande att få se henne växa och utvecklas.

För ett par dagar sen upplevde jag att hon sökte närhet på ett tydligare sätt än vad hon tidigare gjort. Hon ville gärna knyta sin hand runt min tumme och bara tittade länge i mina ögon. Bara en sån förändring gör att man blir väldigt glad. Jag tycker också hon blivit starkare både vad kroppsliga krafter såväl som röstresurser beträffar!

Vardagliga element är naturligtvis en hel del matning, blöjbyten, tröstande, matlagning men inte så mycket mera klädtvättar än förr som jag trott, kläderna är ju trots allt så små!
När hon är ledsen får man försöka klura ut orsaken genom uteslutningsmetoden.Blöjan är enklast att kolla, därefter att kolla om hon är hungrig. Sen om inget av ovanstående hjälper, så är det antagligen någon form av magbesvär som råder. Då får man prova sig fram med att hålla henne på olika sätt, tala lugnande med henne vandra runt, sjunga osv. Börjar kännas komiskt för en själv då man märker  man repeterar samma tröstefraser ofta. Lugna favoriter är bl.a. "hu vare nu", "pappa va noo jär" och "joo he vaa noo bra". Andra saker vi märkt som haft en lugnande effekt är badrummets dova fläktsurr, moffas spelande vaggvisedocka och värmedynor.

Klart det är en stor kontrast mot förr, då man är mitt i babybubblan och det mesta kretsar kring barnet. Man har alltid en person till att ta hänsyn till.Hon kommer först, sen hinner man med vad man hinner.Hennes sovtider ger ju trots allt någon timme här och där att hitta på något, t.ex att skriva blogg! Helt kan man ju inte glömma bort sig själv, och inte är vi heller några helyllealtruister. Tror att man måste minnas att ta hand om sig själv för att kunna vara en bra förälder och kunna ge kvalitativ närvaro när hon är vaken. Äta mer hälsosamt, sova tillräckligt, röra på sig, tala med eller träffa någon bekant, odla något av sina intressen.

Känner en stor tacksamhet och lycka över min fina fästmö som är en så bra mamma åt vår dotter. All den tid och kärlek hon lägger ner för att vår dotter ska ha det bra är vacker att se. Glädjen och moderskärleken strålar om dig.Och nog får jag erkänna att hon brukar tystna snabbare i din famn, fastän jag rakat mig :) Du är bäst, tack!

*postludium-glimten-i-ögat-tanke

Ibland känns det med bloggar som med brottsmål.
Allt du säger, tänker eller yttrar kan användas emot dig! Det är lite tillspetsat och cyniskt, och naturligtvis som så mycket annat här i världen är det inte hela sanningen, inte så svart eller vitt.
Bloggen fyller en funktion för mig själv att formulera tankar som man känner just då. Det är lite som med hypoteser och teorier.Man lägger ut en tanke till påseende och låter den gro.Känns det rätt och riktigt över tid så bra.Och känner jag efter lite eftertanke att "jo det stämmer fast.." eller "nja, eller snarare.." så är det också bra. Även andra kan ju komma med input över sin syn på saken, så kanske man ändrar uppfattning och blir lite klokare. Glad om andra uppskattar mina strävanden att bli bättre på att formulera mig och & även få andra att förstå mig.Förhoppningsvis kan även någon annan hitta något de känner igen sig i eller tycker är givande.

Vi har blivit föräldrar!

Nästan 33 år tog det innan jag blev pappa. En ny roll att växa in i,en ny fas i livet.

En Pappa för mig är någon som stöttar, är ett bollplank, någon som speciellt i yngre år sätter gränser, visar på dörrar och vägval man kan göra (fastän den äldre generationen kanske inte alltid hänger med vad som är populärt för nya generationer) och någon som alltid finns där, hjälper när det behövs.
Det är tillsammans med Mamma livets första lärare som med sin samlade erfarenhet& kunskap i bästa välmening lär ut och fostrar den lilla människan enligt sin syn på rätt och fel, gott och ont.

Vi har nu varit föräldrar i två veckor och en dag. det har gått väldigt fort.Känns som det var riktigt nyligen sen vi for in till BB natten till den 4:e. De fem dagarna vi var i Kokkola gick också mycket fort. Personalen kändes trygga och duktiga, upplevde vi var i goda händer. Fastän samtalen ibland gick på finska gick det ändå bra. Deras omsorg, empati och humor lyste betydligt starkare än vissa språkbrister.

Jag kände att jag hade en roll i att stötta, massera och vara till hands under värkarbetet, och tror att våra förstudier inom profylax gjorde nytta- man kände sig litet säkrare på processen, andningen och vilka massagetekniker man kunde göra.

På torsdagsförmiddagen den 5:e september föddes då vår lilla dotter. Kommer aldrig att glömma scenen, spänningen som fanns i luften,hur det plötsligt hördes barnskrik och känslosamma föräldrar fick se sitt eget barn för första gången. Det var verkligen en stor upplevelse.

Efter ett par nätter i familjerum med något begränsad sömn, blöjbytespraktik, sjukhusluncher, blodprovskontroller,dropp, infektionskontroller, födelsedagskaffe, barnläkarbesök,skötselråd och amningstips blev det så dags att fara hem!
 Allting är nytt. Första gången man har henne ute,har henne i bilen, matar, blöjbyten,tvättning,få henne att sova.Jag-vi- tar emot den nya familjetiden med glädje. Känns roligt och spännande med detta nya livsskede.