Helgvandring i Rokua Nationalpark

Jo, som rubriken antyder har vi varit ut och traskat i naturen. Me and Bob! (Låter coolare på engelska).

Hur kom vi på en sån idé? Vi hade nog haft en vandring med övernattning i kikaren ett par veckor, men vi beslöt oss för denna plats först samma fredagseftermiddag som vi brakade iväg. Fick nys om denna plats, eftersom jag läst att Nykarleby Arbis ordnat en resa dit i höst. Sen hade vi kanske även inspirerats något av andra vandrare.

Var e en rokoan nationalpark? Nej, jag anser namnet vara något missvisande! Inga höga berg, men ändå ganska kuperat. Bra ordnat med några stugor och grillkåtor, mest breda stigar. Det var även bra invalidanpassat, då de t.om hade asfalterat runt något vattendrag för rullstolsburna. Även ett bra tillhåll för terrängcyklister.Inte var det ju heller sämre av att man kunde avrunda vandrandet med att gå till det lokala spat och bada bastu.

I fredags efter jobbet packade vi ihop våra saker, förutom allt som vi glömde (vilket var en hel del). Vi körde upp till Rokua (mitt mellan Uleåborg och Kajani), anlände sent och sov där en natt på hotell. Ja vi blev förvånade att de hade hotell där, då exempelvis Vilobacka, för att inte säga Åvist framstår som storstadsmetropoler i jämförelse. Fast å andra sidan har ju lostenen inte fått varken världsarvs- eller geoparksstatus av Unesco (Unesco står alltså för Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, för det har jag googlat) -ännu.
Rokua skyltar med att vara världens nordligaste UNESCO-geopark. *Kan jag få höra ett ooh*

Hotellet

På lördagsmorgonen tänkte vi då påbörja vår vandring.Spanade ut genom morgonmålsfönstret och konstaterade att det regnade, vilket ju inte kom som någon större överraskning. Insåg i eftertankens kranka blekhet att jag inte hade medtagit regnbyxor.Det var inte det enda jag hade glömt. Även exempelvis bestick och kaffekopp saknades.Och en bok. Och en chokladplatta. Och ett korvpaket. Och senap. Men allt löste sig ändå tillsist på ett bra vis.Vänlig hotellpersonal försåg mig med engångsbestick.

Bob den klurige hade sopsäckar med som vi började surra runt våra ryggsäckar som regnskydd. Efter en tids ryggsäcksexcercis var vi äntligen klara för avfärd på vår 19 kilometers runda vi siktat in oss på. Då slutade det att regna, och det höll faktiskt upp resten av helgen (fastän det var mulet).

18.3km kvar till spa!

On the road again

Rusk(a)igt vackert

Lunchpaus.Ris och köttbullar.

Vi tillredde lunch med trangian vid ett gammalt skogsvaktarnäste med utkikstorn och allt. Man blev snabbt ganska frusen då man stannade av med vandrandet, så det var skönt att slippa inomhus och äta vid en varm brasa. Där satt vi en god stund efter lunchen och mediterade med några andra gäster som kom och gick. Till sist då vi var ensamma där stack det in ett par hurtiga finskatalande pratglada något äldre damer från regionen.Det var tal om både det ena å det andra. Vid sjön Oulujärvi, där den ena bodde skulle det tydligen ordnas någon stor fisketävling och där kunde det storma som på havet, fick vi veta. Den ene hade även en dotter som studerade i Jakobstad. I förbifarten tror jag de bjöd oss att komma och hälsa på också. Trevligt, öppet folk här i trakten tänkte vi. Och förvånade men glada blev vi också när vi skulle vandra vidare, då de gav oss både ett överflödigt korvpaket och senap - precis vad vi hade saknat! De sade glatt också något om att "sprida det goda vidare". 

Efter ca 11 kilometers vandring bestämde  vi oss för att tillbringa natten i en kåta vi hittat, och inte i tältet som Bob släpat på. (Ja någon måste ju bära bärpåsen till morgongröten med blåbär och lingon, så Bob tog tältet). Där grillade vi korv och tog det lilla lugna hela kvällen. Eldade ymnigt.Lite väl hett gick det också till, då jag torkade mina nya, fina vandringsstrumpor så att plasten i dem smälte och blev mindre gångbara som fotdon! 

Lyssnade på en p3 dokumentär podcast. Om en MC-gängsinfiltratör, rätt spännande. Nattsömnen blev helt ok, fastän något hårt underlag och lite småkallt runt huvudet. Jag körde med dubbla sovsäckar som skulle tåla noll grader i "extremfall". Bob hade en bättre, större som skulle tåla -18.

Vårt hem a.k.a. senapstemplet

En hyllningsritual för senapen?

På söndag vandrade vi de sista åtta kilometrarna Tror det tog ca 2½ timme, så inte hade vi några längre pauser. Hade tyvärr lite huvudvärk denna dag, men det gick om senare. Kanske hade jag druckit för lite vatten och/eller kaffe.

Väl i mål firade vi med att bada bastu och äta gott. Sen körde vi hemåt!

Något av det trevligaste med resan var nog vänligt folk som hälsade, var glada och hjälpsamma. 

Seriös backbestigning

Om ödmjukhet och självkännedom

Ibland stöter man på personer som tycks ha jättebra självförtroende. Sedan när de gör sin grej, så kan man ibland uppleva att utförandet av denna grej inte riktigt lever upp till förväntningarna man målat upp baserat på deras tal. Idoluttagningarna är ett lysande exempel, där man bland alla personer även stöter på dessa självutnämnda Madonnor och Michael Jacksons som redan i tanken sett sina namn i guldskrift blinka på neonskyltar för deras kommande musikkonserter på utsålda arenor, bara för att sedan storligen förvånade få gå ut från juryn utan guldbiljett.

Högmod går före fall, brukar man ju säga. Upp som en gräddvåffla, ner som en platt plätt. Och det är ju inte så roligt, förutom för alla de som kollar på underhållningsprogrammet som gör narr av hen som inte sjunger sådär speciellt jättevärst superbt förstås!  (Been there done that.. mina äppelpajskunskaper och mitt framförande av vitsen om när korv-Göran for till södern är fortfarande sånt som får mig att bli ödmjuk).

Fast det är klart, i andras parallella självcentrerade universum kanske falsksång är ”the shit”, vem är väl jag att döma vad som är bra och dåligt? ¹

1.Sarkasmen flödar.

Jag tänkte skriva lite om ödmjukhet. Jag kan ödmjukt konstatera att detta inte är något område jag är särskilt insatt i, eller något karaktärsdrag som jag skulle utmärka mig speciellt med för den delen, men kanske just därför är jag lite nyfiken på begreppet och vill lära mig mer om det. Vad är ödmjukhet? Vilka är fördelarna med ödmjukhet? Finns det nackdelar med ödmjukhet?  

Vad är ödmjukhet? Det har folk något skiftande uppfattningar om. Nedan finnes ett urval av googlade ödmjukhetsuppfattningar:

• ·         Wikipedia menar att det är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om vad han kan och inte kan

• ·         Att kunna lyssna på andra, kunna ändra uppfattning och inte tro sig veta eller kunna allt

• ·         Ödmjukhet handlar om självkännedom och ärlighet

• ·         ”Ödmjuk är att våga säga: "Det här kan jag, det är jag duktig på, men det där andra, det är jag inte så bra på..."

• ·         Att förmedla ära vidare och tacka andra delaktiga

• ·         Motsatsen till ödmjukhet är högmod, en övertro på den egna förmågan

• ·         Ödmjukhet är inte att se ner på sig själv, men att se på sig själv med accepterande, realistiska ögon

• ·         Ödmjukhet är motgift mot stolthet- Voltaire

• ·         ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd" – Jesus
• ·         Ödmjukhet är inte att tänka mindre om dig själv, men att tänka mindre på dig själv- C.S.Lewis

Hur hänger ödmjukhet ihop med jantelagen? Den negativa jantelagen säger ” du ska inte tro att du är någon / att du kan något”.  Den mer balanserade, ärligare ödmjukheten säger: ”du kan något - men du kan inte allt”.

Angående ödmjukhet och relationer skriver någon så här:

”Många vill satsa på sig själva – helt suveränt och bra, men glömmer bort att de fortfarande vill vara med i lag och att de lagen alltid måste gå före jaget. Där kommer bristen på ödmjukhet och även bristen på tacksamhet in. Det är flera som verkligen tappar sin tacksamhet över allt vi de facto har att vara tacksamma över. Tänk om vi ändå kunde våga vara starka, tro på oss själv och vara ödmjuka. Skall den kombinationen vara så svår?”

Fördelar med ödmjukhet som karaktärsdrag?

Som tidigare nämnts så är kanske den största fördelen med ödmjukhet att man gör det lättare för sig i relationer och lagarbete. Man betonar lagets roll och visar tacksamhet åt andra delaktiga, man ger och får. Man är glad över vad man åstadkommit men har fötterna på jorden och hänger sig inte åt överdrivet skryt. Men att nedvärdera sig själv till mindre än vad man är gör nog bara att man förstör för sig själv. Och den andra extremen att ha en övertro på den egna förmågan är inte heller bra, om man tror man på något vis skulle vara ”fulländad” och inte har saker att arbeta på. Att veta vem man är med sina starka och mindre starka sidor kan ju helt enkelt vara en bra sak att veta. Ödmjukhet är nog ett ”skryypt” karaktärsdrag. 

Nackdelar med att lägga band på sig?

En överdriven blyghet gynnar knappast någon. Nog måste man ju kunna visa vem man är och vad man kan också. (Inte minst försäljare av goda tjänster och produkter!)

En risk är om man bara försöker anpassa sig efter omgivningen. Ingen tackar en på dödsbädden för att man försökt vara snäll och försökt anpassa sig till hur man tror att andra vill att man ska bete sig. Tänk om Einstein hade tyckt att "äh, vem är jag som sitter här och säger att E=mc2, bäst att kasta alla papper i brasan så ingen kritiserar mig för att jag gör mig till!". 

Eller om ingen alls aldrig någonsin skulle posta något på FB, eller skriva några bloggar överhuvudtaget, hur tråkigt skulle det inte vara då?  "Folk lever riktiga liv".. jaja, men You get my point! 

Var å ein me sett

En dagdrömmares vardagsreflektioner

Igår var en inte särskilt bra dag. Idag har varit en bättre dag.

Vad var det som gjorde att denna dag lyckades bra? 

Jag hade sovit rätt hyfsat, ätit bra, och gick in med en positivare, öppnare attityd med tydligare respektfullt beteende och större dos med glimten i ögat, än vad som varit fallet i vad som känns som en rätt lång tid. Skojfriskt med arbetskompisar och även flera positiva, trevliga förtroendebyggande möten med kunder.

En av mina brister har nog varit (är?)  att jag kan vara överdrivet försiktig med att riktigt lita på folk i min rätt nära bekantskapskrets. Säkert hänger det delvis ihop med mitt nuvarande yrke som besiktningsman. Det är något jag önskar bli bättre på, för nog är det ju så att man tenderar att bli bemött på samma sätt som man utstrålar.Man gör så gott man kan och vill förbättras, men det går inte att få alla nöjda, och alla har vi våra bättre och sämre dagar. Jag tycker inte jag från min sida har några fiender egentligen, men jag har rätt höga murar ibland, vilket andra säkert kan tolka som högdragenhet eller arrogans. Ibland, som många gånger på lunchpauser, tycker jag om att sitta tyst för mig själv, för det är min energitankningspaus att orka ett pass igen.

Livet är nog enklare, trevligare, meningsfullare och roligare om vi kan visa varandra förståelse och respekt. Och där får alla dra sitt strå till stacken, inklusive jag, för att vi ska fungera tillsammans i detta samhälle.

Har haft en trevlig, dagdrömmande kaffepaus med en kompis och funderat på diverse roligheter man kunde hitta på i framtiden. Återstår att se om de förblir dagdrömmar eller om något kan bli verklighet.

Imorgon börjar åtminstone gitarrbyggarkursen igen, så det blir ett välkommet inslag i vardagen igen!

Skrivandets kval och vedermödor

Försöker skriva ihop ett blogginlägg. Men vad ska man skriva om? Och hur ska man skriva, och varför ska man skriva överhuvudtaget?

Vad ska man skriva om? Kanske det man har lust för, eller kanske något man inte alls har lust för, bara för att det känns viktigt.Helst skulle man ju vilja skriva något klyftigt och bra eller roligt. Eller kanske berätta om sin dag eller beskriva sitt känslotillstånd. Och samtidigt få till ett genomtänkt upplägg av innehållet som bidrar till en läsvärd helhet.

Just nu sitter jag hemma i lägenheten och tar det lungt. Var på en ganska lång promenad ute i naturen tidigare idag, vilket var rogivande. Rofylldheten tog rentav sådana proportioner att jag satte mig ner vid en åkant och försökte pricka stenar i vattnet med rönnbär. Ska man vara orolig för Ernst-syndrom?

Fortfarande något harmsen över vår fotbollsmatch igår som inte gick som på strömsö, förlust 1-3. Vår fina fem matcher långa segersvit var tyvärr därmed bruten. Men man får bara så lov och släppa det, ta lärdom av sina misstag, lyfta fram det man gjort bra,  fundera hur man kan bli bättre och fokusera på nästa match. Kul förresten att jaro vann idag! 

Igår var jag för ovanlighetens skull faktiskt UT, som man säger. Riktigt på dans och allt. Fick faktiskt även dansa ett par danser (ja, med livs levande kvinnor), riktigt trevligt! Fick en snabbkurs i en ”ny” dans. Naturligtvis har jag glömt dansens namn, men det var något i stil med ”lång-lång  kortkortkort  kortkortkort lång-lång”, och den skulle tydligen vara något i danskretsar!

Tycker mig märka att jag ibland lägger lite onödigt höga krav på mina axlar i mycket av det jag gör, inklusive detta med skrivande.Visst kan man ju ha långsiktiga, högre målsättningar, men på vägen dit är det mindre delmål som gäller. Inte är man ju en bättre eller sämre människa oberoende om ett blogginlägg blir bra eller mindre bra. Kanske det bara är min självkänsla som borde stärkas - den vanliga klyschan om att vara trygg i sin värdefullhet oavsett hur man presterar.

”Vem tror du att du är? Ernest Hemingway?” Nej inte precis, är nog en amatörskribent ut i fingerspetsarna!  Men nog försöker man ju bli bättre. Det är liksom intressantare att försöka utvecklas. 

Ideér till textinnehåll kan dyka upp, men det är ju ofta själva strukturen och upplägget av innehållet som är utmaningen; att få det att bli bra. Ibland blir det också för mycket pusselbitar. Man borde sålla bort en hel del, så texten tar slut någon gång och hålls inom ramarna för det tänkta ämnet!

Att ha den inre kritikern ständigt hackande på sin text kan ju ha den effekten att man inte skriver så mycket, då ”allt kunde skrivas bättre”. Är det inte så att kvalitet föds ur kvantitet - övning ger färdighet- man lär sig av sina misstag. Och med tiden så kommer förhoppningsvis känslan och intuitionen göra så att man inte behöver prova att trycka den fyrkantiga klossen i det runda hålet, och man får en mer utvecklad finkänsla i vad som passar och hur texten ska formas.

Hur ska man skriva?  Det är ju en väldigt allmän fråga. Kanske är en text bra skriven om den uppfyller sitt syfte. Vill jag roa, inspirera, lära ut, förklara mitt känslotillstånd? Hur skriver bra deckarförfattare, hur skriver bra historiker, hur skriver bra bloggare eller facklitteratursförfattare?

Varför skriva överhuvudtaget?  

För att jag har lust - ibland åtminstone! Somliga håller på med sudoku som hjärngymnastik. Ett annat sätt är att hålla på och pussla med meningar och ordval för att en text ska passa ihop. När man har skrivit något man tycker har varit lite finurligt kan man ju gå runt och småle en god stund bara för det. Sämre hobbies kan man väl ha!

Jaha, så det blev ett sånt här flummigt inlägg. Nåja, inte gör det så mycket. Jag har ju fått skrivit av mig lite åtminstone!