Bokmässodagar i Helsingfors

Så kom det sig så, att Fredrik på nådens höst år 2016, begav sig på sin första bokmässa till den huvudsakliga staden. Uppläggets ramar var samma som mitt förra stadsbesök i våras, såtillvida att jag lade mitt veckosluts bopålar i samma hostel på Nylandsgatan.

Tyvärr måste jag säga att jag denna gång inte kom upp i riktigt samma förtjusningshalt som senast vad boendet beträffar, eller som jag i tanken iallafall ser tillbaka på med ett visst skimmer. Jag hade inte lika givande möten med andra gäster denna gång- såg ju inte heller till så många. Lite småprat med ett par gäster blev det iallafall. Växlade några ord med en ung amerikan som studerade i Stockholm, och som var på en turistvisit hit. Beundrar dessa amerikaner som är så bra på att vara ”talkative”, konverserande och argumenterande, vilket jag också sade åt honom. Ett trevligt inslag i vår tysta, blyga finländska tillvaro.

Ja, bokmässan då. Det var mycket vandrande, föreläsningar, värkande korsrygg - men inget skoskav för jag hade bra skor - och oräkneliga lunttor i tunnpressad blekt pappersmassa i variernande former och färger , varav merparten var tryckt på finska, men visst fanns det även ett distrikt med svenska litterära alster.

Det bästa med mässan var nog föreläsningarna, som på svenska försiggick på två olika ”scener” med nytt tema varje halvtimme, varav jag upplevde ett par vara riktigt givande.  Mark Levengoods berättelser var nog kanske det mest minnesvärda. Hela hans uppenbarelse är så otroligt ljus, glad och harmonisk så man blir på gott humör. Att han dessutom var en så god berättare som vågar driva med sig själv och får sina historier att låta så roliga gjorde inte intrycket mindre. Jag köpte faktiskt hans bok ”Solblekt av livet” som jag fick signerad.Det var också en annan sak som gjorde intryck på mig - hans små personliga samtal med varenda en av den långa ringlande kön till signeringen! Vi växlade dock inte så många ord, men jag fick åtminstone ur mig att det var riktigt roligt att lyssna på hans berättelser-vilket han uttryckte sin glädje över. Boken sällar sig föga överraskande till kategorin feelgood. Fast den borde finnas som ”videobok” då hans kroppsspråk, inlevelse och rösthärmelser var ett lyckat inslag i hans berättelser.

För att  ta händelserna i tankeuppenbarelselogisk ordning så råkade jag på en essibo på fredagskvällen när det närmade sig middagsdags. Man tager vad man haver, och då inga purmobor fanns till förfogande blev det att ta gaffeln och kniven i vacker hand och äta pizza med honom! Nej, skämt och sido, det var riktigt skönt att tala med en bekant Österbottning. Om svenskatalande är en liten minoritet, så är nog bekanta österbottningar än mer sällsynta!

De hade ju även en vin-och matmässa som pågick samtidigt, vilken jag upptäckte först på lördagen. Uppfylld av pliktkänsla, då inträdet till denna ingick i mitt biljettpris, nödgades jag förtära ett par olika glas vin då jag strosade runt i den fotbollshallsstor-ischa hallen. Men evenemanget var nog överlag inte min kopp te, kan man säga. Dels är jag kanske inte så naturligt fin i kanten, och dels vet jag inte mer om vin än om de är goda eller mindre goda. När jag bad om konsultering och ville ha det bästa huset hafvde insåg påfyllerskan min bildning inom detta område, tog det hela till min nivå och konstaterade att det var ett riktig gott ett, utan att berätta om det var vare sig sött,surt,salt eller tutti-fruktigt. Och det där med torra vin – jag som trodde allihopa i normal  rumstemperatur var blöta, förutom intorkade fläckar. Det var gott, rött och hade en svart tjur på emblemet.

Min oplanerade studie av den finska folksjälen som i våras begynte med det allmänna bastubadandet, tog denna gång vid vid besökandet av en karaokebar! Här var det inga snörpta, högfärdiga miner. Här var det ungt folk som hade roligt och bjöd på sig själva!  Även jag smittades av stämningen och stämde upp i körsång i Totos ”Africa”.  Bakom varje stenansikte kan det finnas fantastiska personer, om vi bara vågar visa oss för varandra.

Andra personer jag lyssnade till på bokmässan var exempelvis bloggerskan (fastän det nog inte är hennes främsta epitet) Amanda Audas, som gav ett lika sympatiskt och vältaligt intryck som i hennes blogg. 

Sen var det också intressant att lyssna till Tommy Hellsten, som hade skrivit sin tjugosjätte och ”mest viktiga bok”. Den handlade om hans livsresa, om att hitta sig själv, om rädslor, kärlek och skam. Om dagens kultur av att prestera.

Ebba Witt-Brattströms boktips för män var Elena Ferrantes kvartettserie böcker som handlar om två italienska kvinnors liv i Neapel från 50-talet framåt- för "män läser få böcker skrivna av kvinnor". Faktiskt, jag har inte läst många böcker skrivna av kvinnor. Det är inget medvetet, men när jag ögnar i min bokhylla är de rätt underrepresenterade. Det är inte så att jag inte skulle vara intresserad av dem , för det är jag!

Den största besvikelsen var att jag helt hade missat att Den Store Kalle Anka-tecknaren Don Rosa varit på plats och signerat sina alster. Jag gick förbi det som måste ha varit hans bås, men det var tomt  och inte kunde jag ju riktigt tro att han varit där. Seedans frissamt.

Fastän jag inte har fått så mycket ”output” eller talat så mycket med andra på denna utflykt, har man nog åtminstone fått en hel del input som kan leda en in på nya intressanta spår!

Tacksamhetsdagbok

Tänkte skriva lite kring tacksamhet. Varför? Jag tycker det är trevligare att försöka ta fasta på och försöka fokusera på det som är positivt, än att (på typiskt österbottniskt manér?) alltid ta fasta på att ”nåjåå solen lyser, men för kallt och blåsigt är det ju förstås, för att inte tala om vår regering som inte fixar allt åt oss, jobben, utbildningen, sjukvårdsreformen - ja allt är usligt”.


Jag vill sträva mot att vara en glad, positiv, ärlig och realistisk person. Låter det inte logiskt, att man kunde bli en positivare och gladare person, om man tänker över allt man faktiskt har att vara glad över?. Jag säger inte att det inte finns utmaningar och svårare tider i våra liv, men istället för att helt tyngas ner av alla dessa utmaningar och problem som ännu inte har lösts, så kan man ju åtminstone som motvikt helt enkelt tänka på sånt som är bra, som får en att känna tacksamhet och kanske ger en extra motivation att ”måra på” och försöka hitta lösningar och göra det bästa av situationen.

-Jag har otroligt mycket att vara tacksam för.

• Jag har en familj, som bryr sig och alltid finns där (fastän jag inte alltid är närvarande och inte är perfekt)
• Jag har en god hälsa
• Jag har ett jobb med fina kollegor
• Jag har flera goda vänner, som stöder och accepterar mig i alla väder, ser mig som en jämlike som man kan resonera med, och inte bara är ”framgångssupportrar”.
• Jag har förmånen att träffa en massa trevligt folk
•  Jag har möjlighet att hålla på med hobbies som intresserar mig
• Jag får vara delaktig i ett bra fotbollslag
• Jag har fått förtroende att prova på flera saker
• Jag har goda grannar
• Jag har en varm lägenhet med elektricitet och vatten
• Jag får äta bra mat varje dag
• Jag har så många möjligheter
• Min familj och mina vänner är friska
• Jag behöver inte sitta i långa bilköer på väg till jobbet
• Jaro vann senaste matchen
• Solen har lyst idag
• Vi har fred i vårt land
• Jag har ett par inspirerande målsättningar
• Jag fick skratta gott åt en ”Uti vår hage”-serietidning
• Jag får i växlarna i sprintern

Helgvandring i Rokua Nationalpark

Jo, som rubriken antyder har vi varit ut och traskat i naturen. Me and Bob! (Låter coolare på engelska).

Hur kom vi på en sån idé? Vi hade nog haft en vandring med övernattning i kikaren ett par veckor, men vi beslöt oss för denna plats först samma fredagseftermiddag som vi brakade iväg. Fick nys om denna plats, eftersom jag läst att Nykarleby Arbis ordnat en resa dit i höst. Sen hade vi kanske även inspirerats något av andra vandrare.

Var e en rokoan nationalpark? Nej, jag anser namnet vara något missvisande! Inga höga berg, men ändå ganska kuperat. Bra ordnat med några stugor och grillkåtor, mest breda stigar. Det var även bra invalidanpassat, då de t.om hade asfalterat runt något vattendrag för rullstolsburna. Även ett bra tillhåll för terrängcyklister.Inte var det ju heller sämre av att man kunde avrunda vandrandet med att gå till det lokala spat och bada bastu.

I fredags efter jobbet packade vi ihop våra saker, förutom allt som vi glömde (vilket var en hel del). Vi körde upp till Rokua (mitt mellan Uleåborg och Kajani), anlände sent och sov där en natt på hotell. Ja vi blev förvånade att de hade hotell där, då exempelvis Vilobacka, för att inte säga Åvist framstår som storstadsmetropoler i jämförelse. Fast å andra sidan har ju lostenen inte fått varken världsarvs- eller geoparksstatus av Unesco (Unesco står alltså för Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, för det har jag googlat) -ännu.
Rokua skyltar med att vara världens nordligaste UNESCO-geopark. *Kan jag få höra ett ooh*

Hotellet

På lördagsmorgonen tänkte vi då påbörja vår vandring.Spanade ut genom morgonmålsfönstret och konstaterade att det regnade, vilket ju inte kom som någon större överraskning. Insåg i eftertankens kranka blekhet att jag inte hade medtagit regnbyxor.Det var inte det enda jag hade glömt. Även exempelvis bestick och kaffekopp saknades.Och en bok. Och en chokladplatta. Och ett korvpaket. Och senap. Men allt löste sig ändå tillsist på ett bra vis.Vänlig hotellpersonal försåg mig med engångsbestick.

Bob den klurige hade sopsäckar med som vi började surra runt våra ryggsäckar som regnskydd. Efter en tids ryggsäcksexcercis var vi äntligen klara för avfärd på vår 19 kilometers runda vi siktat in oss på. Då slutade det att regna, och det höll faktiskt upp resten av helgen (fastän det var mulet).

18.3km kvar till spa!

On the road again

Rusk(a)igt vackert

Lunchpaus.Ris och köttbullar.

Vi tillredde lunch med trangian vid ett gammalt skogsvaktarnäste med utkikstorn och allt. Man blev snabbt ganska frusen då man stannade av med vandrandet, så det var skönt att slippa inomhus och äta vid en varm brasa. Där satt vi en god stund efter lunchen och mediterade med några andra gäster som kom och gick. Till sist då vi var ensamma där stack det in ett par hurtiga finskatalande pratglada något äldre damer från regionen.Det var tal om både det ena å det andra. Vid sjön Oulujärvi, där den ena bodde skulle det tydligen ordnas någon stor fisketävling och där kunde det storma som på havet, fick vi veta. Den ene hade även en dotter som studerade i Jakobstad. I förbifarten tror jag de bjöd oss att komma och hälsa på också. Trevligt, öppet folk här i trakten tänkte vi. Och förvånade men glada blev vi också när vi skulle vandra vidare, då de gav oss både ett överflödigt korvpaket och senap - precis vad vi hade saknat! De sade glatt också något om att "sprida det goda vidare". 

Efter ca 11 kilometers vandring bestämde  vi oss för att tillbringa natten i en kåta vi hittat, och inte i tältet som Bob släpat på. (Ja någon måste ju bära bärpåsen till morgongröten med blåbär och lingon, så Bob tog tältet). Där grillade vi korv och tog det lilla lugna hela kvällen. Eldade ymnigt.Lite väl hett gick det också till, då jag torkade mina nya, fina vandringsstrumpor så att plasten i dem smälte och blev mindre gångbara som fotdon! 

Lyssnade på en p3 dokumentär podcast. Om en MC-gängsinfiltratör, rätt spännande. Nattsömnen blev helt ok, fastän något hårt underlag och lite småkallt runt huvudet. Jag körde med dubbla sovsäckar som skulle tåla noll grader i "extremfall". Bob hade en bättre, större som skulle tåla -18.

Vårt hem a.k.a. senapstemplet

En hyllningsritual för senapen?

På söndag vandrade vi de sista åtta kilometrarna Tror det tog ca 2½ timme, så inte hade vi några längre pauser. Hade tyvärr lite huvudvärk denna dag, men det gick om senare. Kanske hade jag druckit för lite vatten och/eller kaffe.

Väl i mål firade vi med att bada bastu och äta gott. Sen körde vi hemåt!

Något av det trevligaste med resan var nog vänligt folk som hälsade, var glada och hjälpsamma. 

Seriös backbestigning

Om ödmjukhet och självkännedom

Ibland stöter man på personer som tycks ha jättebra självförtroende. Sedan när de gör sin grej, så kan man ibland uppleva att utförandet av denna grej inte riktigt lever upp till förväntningarna man målat upp baserat på deras tal. Idoluttagningarna är ett lysande exempel, där man bland alla personer även stöter på dessa självutnämnda Madonnor och Michael Jacksons som redan i tanken sett sina namn i guldskrift blinka på neonskyltar för deras kommande musikkonserter på utsålda arenor, bara för att sedan storligen förvånade få gå ut från juryn utan guldbiljett.

Högmod går före fall, brukar man ju säga. Upp som en gräddvåffla, ner som en platt plätt. Och det är ju inte så roligt, förutom för alla de som kollar på underhållningsprogrammet som gör narr av hen som inte sjunger sådär speciellt jättevärst superbt förstås!  (Been there done that.. mina äppelpajskunskaper och mitt framförande av vitsen om när korv-Göran for till södern är fortfarande sånt som får mig att bli ödmjuk).

Fast det är klart, i andras parallella självcentrerade universum kanske falsksång är ”the shit”, vem är väl jag att döma vad som är bra och dåligt? ¹

1.Sarkasmen flödar.

Jag tänkte skriva lite om ödmjukhet. Jag kan ödmjukt konstatera att detta inte är något område jag är särskilt insatt i, eller något karaktärsdrag som jag skulle utmärka mig speciellt med för den delen, men kanske just därför är jag lite nyfiken på begreppet och vill lära mig mer om det. Vad är ödmjukhet? Vilka är fördelarna med ödmjukhet? Finns det nackdelar med ödmjukhet?  

Vad är ödmjukhet? Det har folk något skiftande uppfattningar om. Nedan finnes ett urval av googlade ödmjukhetsuppfattningar:

• ·         Wikipedia menar att det är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om vad han kan och inte kan

• ·         Att kunna lyssna på andra, kunna ändra uppfattning och inte tro sig veta eller kunna allt

• ·         Ödmjukhet handlar om självkännedom och ärlighet

• ·         ”Ödmjuk är att våga säga: "Det här kan jag, det är jag duktig på, men det där andra, det är jag inte så bra på..."

• ·         Att förmedla ära vidare och tacka andra delaktiga

• ·         Motsatsen till ödmjukhet är högmod, en övertro på den egna förmågan

• ·         Ödmjukhet är inte att se ner på sig själv, men att se på sig själv med accepterande, realistiska ögon

• ·         Ödmjukhet är motgift mot stolthet- Voltaire

• ·         ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd" – Jesus
• ·         Ödmjukhet är inte att tänka mindre om dig själv, men att tänka mindre på dig själv- C.S.Lewis

Hur hänger ödmjukhet ihop med jantelagen? Den negativa jantelagen säger ” du ska inte tro att du är någon / att du kan något”.  Den mer balanserade, ärligare ödmjukheten säger: ”du kan något - men du kan inte allt”.

Angående ödmjukhet och relationer skriver någon så här:

”Många vill satsa på sig själva – helt suveränt och bra, men glömmer bort att de fortfarande vill vara med i lag och att de lagen alltid måste gå före jaget. Där kommer bristen på ödmjukhet och även bristen på tacksamhet in. Det är flera som verkligen tappar sin tacksamhet över allt vi de facto har att vara tacksamma över. Tänk om vi ändå kunde våga vara starka, tro på oss själv och vara ödmjuka. Skall den kombinationen vara så svår?”

Fördelar med ödmjukhet som karaktärsdrag?

Som tidigare nämnts så är kanske den största fördelen med ödmjukhet att man gör det lättare för sig i relationer och lagarbete. Man betonar lagets roll och visar tacksamhet åt andra delaktiga, man ger och får. Man är glad över vad man åstadkommit men har fötterna på jorden och hänger sig inte åt överdrivet skryt. Men att nedvärdera sig själv till mindre än vad man är gör nog bara att man förstör för sig själv. Och den andra extremen att ha en övertro på den egna förmågan är inte heller bra, om man tror man på något vis skulle vara ”fulländad” och inte har saker att arbeta på. Att veta vem man är med sina starka och mindre starka sidor kan ju helt enkelt vara en bra sak att veta. Ödmjukhet är nog ett ”skryypt” karaktärsdrag. 

Nackdelar med att lägga band på sig?

En överdriven blyghet gynnar knappast någon. Nog måste man ju kunna visa vem man är och vad man kan också. (Inte minst försäljare av goda tjänster och produkter!)

En risk är om man bara försöker anpassa sig efter omgivningen. Ingen tackar en på dödsbädden för att man försökt vara snäll och försökt anpassa sig till hur man tror att andra vill att man ska bete sig. Tänk om Einstein hade tyckt att "äh, vem är jag som sitter här och säger att E=mc2, bäst att kasta alla papper i brasan så ingen kritiserar mig för att jag gör mig till!". 

Eller om ingen alls aldrig någonsin skulle posta något på FB, eller skriva några bloggar överhuvudtaget, hur tråkigt skulle det inte vara då?  "Folk lever riktiga liv".. jaja, men You get my point! 

Var å ein me sett

En dagdrömmares vardagsreflektioner

Igår var en inte särskilt bra dag. Idag har varit en bättre dag.

Vad var det som gjorde att denna dag lyckades bra? 

Jag hade sovit rätt hyfsat, ätit bra, och gick in med en positivare, öppnare attityd med tydligare respektfullt beteende och större dos med glimten i ögat, än vad som varit fallet i vad som känns som en rätt lång tid. Skojfriskt med arbetskompisar och även flera positiva, trevliga förtroendebyggande möten med kunder.

En av mina brister har nog varit (är?)  att jag kan vara överdrivet försiktig med att riktigt lita på folk i min rätt nära bekantskapskrets. Säkert hänger det delvis ihop med mitt nuvarande yrke som besiktningsman. Det är något jag önskar bli bättre på, för nog är det ju så att man tenderar att bli bemött på samma sätt som man utstrålar.Man gör så gott man kan och vill förbättras, men det går inte att få alla nöjda, och alla har vi våra bättre och sämre dagar. Jag tycker inte jag från min sida har några fiender egentligen, men jag har rätt höga murar ibland, vilket andra säkert kan tolka som högdragenhet eller arrogans. Ibland, som många gånger på lunchpauser, tycker jag om att sitta tyst för mig själv, för det är min energitankningspaus att orka ett pass igen.

Livet är nog enklare, trevligare, meningsfullare och roligare om vi kan visa varandra förståelse och respekt. Och där får alla dra sitt strå till stacken, inklusive jag, för att vi ska fungera tillsammans i detta samhälle.

Har haft en trevlig, dagdrömmande kaffepaus med en kompis och funderat på diverse roligheter man kunde hitta på i framtiden. Återstår att se om de förblir dagdrömmar eller om något kan bli verklighet.

Imorgon börjar åtminstone gitarrbyggarkursen igen, så det blir ett välkommet inslag i vardagen igen!

Skrivandets kval och vedermödor

Försöker skriva ihop ett blogginlägg. Men vad ska man skriva om? Och hur ska man skriva, och varför ska man skriva överhuvudtaget?

Vad ska man skriva om? Kanske det man har lust för, eller kanske något man inte alls har lust för, bara för att det känns viktigt.Helst skulle man ju vilja skriva något klyftigt och bra eller roligt. Eller kanske berätta om sin dag eller beskriva sitt känslotillstånd. Och samtidigt få till ett genomtänkt upplägg av innehållet som bidrar till en läsvärd helhet.

Just nu sitter jag hemma i lägenheten och tar det lungt. Var på en ganska lång promenad ute i naturen tidigare idag, vilket var rogivande. Rofylldheten tog rentav sådana proportioner att jag satte mig ner vid en åkant och försökte pricka stenar i vattnet med rönnbär. Ska man vara orolig för Ernst-syndrom?

Fortfarande något harmsen över vår fotbollsmatch igår som inte gick som på strömsö, förlust 1-3. Vår fina fem matcher långa segersvit var tyvärr därmed bruten. Men man får bara så lov och släppa det, ta lärdom av sina misstag, lyfta fram det man gjort bra,  fundera hur man kan bli bättre och fokusera på nästa match. Kul förresten att jaro vann idag! 

Igår var jag för ovanlighetens skull faktiskt UT, som man säger. Riktigt på dans och allt. Fick faktiskt även dansa ett par danser (ja, med livs levande kvinnor), riktigt trevligt! Fick en snabbkurs i en ”ny” dans. Naturligtvis har jag glömt dansens namn, men det var något i stil med ”lång-lång  kortkortkort  kortkortkort lång-lång”, och den skulle tydligen vara något i danskretsar!

Tycker mig märka att jag ibland lägger lite onödigt höga krav på mina axlar i mycket av det jag gör, inklusive detta med skrivande.Visst kan man ju ha långsiktiga, högre målsättningar, men på vägen dit är det mindre delmål som gäller. Inte är man ju en bättre eller sämre människa oberoende om ett blogginlägg blir bra eller mindre bra. Kanske det bara är min självkänsla som borde stärkas - den vanliga klyschan om att vara trygg i sin värdefullhet oavsett hur man presterar.

”Vem tror du att du är? Ernest Hemingway?” Nej inte precis, är nog en amatörskribent ut i fingerspetsarna!  Men nog försöker man ju bli bättre. Det är liksom intressantare att försöka utvecklas. 

Ideér till textinnehåll kan dyka upp, men det är ju ofta själva strukturen och upplägget av innehållet som är utmaningen; att få det att bli bra. Ibland blir det också för mycket pusselbitar. Man borde sålla bort en hel del, så texten tar slut någon gång och hålls inom ramarna för det tänkta ämnet!

Att ha den inre kritikern ständigt hackande på sin text kan ju ha den effekten att man inte skriver så mycket, då ”allt kunde skrivas bättre”. Är det inte så att kvalitet föds ur kvantitet - övning ger färdighet- man lär sig av sina misstag. Och med tiden så kommer förhoppningsvis känslan och intuitionen göra så att man inte behöver prova att trycka den fyrkantiga klossen i det runda hålet, och man får en mer utvecklad finkänsla i vad som passar och hur texten ska formas.

Hur ska man skriva?  Det är ju en väldigt allmän fråga. Kanske är en text bra skriven om den uppfyller sitt syfte. Vill jag roa, inspirera, lära ut, förklara mitt känslotillstånd? Hur skriver bra deckarförfattare, hur skriver bra historiker, hur skriver bra bloggare eller facklitteratursförfattare?

Varför skriva överhuvudtaget?  

För att jag har lust - ibland åtminstone! Somliga håller på med sudoku som hjärngymnastik. Ett annat sätt är att hålla på och pussla med meningar och ordval för att en text ska passa ihop. När man har skrivit något man tycker har varit lite finurligt kan man ju gå runt och småle en god stund bara för det. Sämre hobbies kan man väl ha!

Jaha, så det blev ett sånt här flummigt inlägg. Nåja, inte gör det så mycket. Jag har ju fått skrivit av mig lite åtminstone!

Navigations- och omelettkurs på skärgårdshavet DEL 2

Torsdag 7.7 - Mot Korpo ström

Efter att ha spenderat natten i Sottungas hamn, tog vi på torsdag morgon sikte mot nästa anhalt.  Det diskuterades varthän vår färd skulle gå, och önskemålen hade bl.a varit Kökar eller Jurmo. Pga dagens starka vind och vindriktning var detta inte lämpliga alternativ, utan istället tog vi sikte mot Korpo ström. Det gungade stundom rätt friskt med vindar upp till ca 16m/s, och de flesta föredrog att vara uppe på däck, ty detta ansågs bättre motarbeta sjösjuka. Jag klarade mig rätt bra, men förundrade mig över att ett par kvinnor i godan ro kunde sitta och hacka morötter under däck.
Det var stundom rätt spännande att passera lite trångare, steniga passager. Det gäller bokstavligen att ha stenkoll och koll på navigeringen!

Väl framme vid Korpo ström efter dagens gung och mer surmulna väder, blev det en mysig hemmakväll under däck. G och S varvade igång en projektor och lade på något som lär vara en kultfilm i seglarkretsar: en komedi om en gammal ångbåtsskorv som hette Martha! Superrolig!

På kvällskvisten när det var läggdags sken det oftast från flera kojer, då vi hade en bunt litterärt intresserade ombord. Fick även lästips av besättningens bibliotekarie i hamnens egna bokbytarbås!

Fredag 8.7 Mot Örö

Nästa mål på resan blev Örö, ett gammalt militärt område som rätt nyligen öppnats för allmänheten. Det tackar vi för, för fin natur, intressant historia och en bra bastu  hade de att bjuda på!

  

Förlossning

Navigare necesse est

Kapten, navigatör, styrma..kvinna och ett par utkikar

Mat

Dikt styrbord. Dikt styrbord!....Rätt så. Rätt så!

 Var är vi? vart ska vi?

Vi får lära oss att göra en ruttplan

 Gospelvis :)

 Framme vid Örö

 En utsökt knuten pålstek förlöses ur sin trogna tjänst

Klyvarseglets fastbindande är en konstform 

 Promenad på Örö

Vår mångsidige kapten

På kvällen metade vi spiggar och åt gott. Inte spiggarna! Lite musikafton hann vi med också.

Lördag 9.7 Mot Högsåra via Kasnäs 

Lördagen bjöd på veckans hittils behagligaste väder. De blåste inte mycket, så vi fick njuta av solen och värmen, istället för fartens tjusning. Minst två knop! Inte hade vi bråttom någonstans.

 Hej å hå!

Somliga är duktiga på det här med att le!

Avskedsmiddag @ Farmors café på Högsåra.

Efter att vi ätit, besökt pupulandia, klappat fåren, inspekterat en svensk ekskuta och vandrat tillbaks till båten blev det vis- och sagoberättarkväll. Det var nog en av höjdpunkterna på hela resan, som man säkert kommer att minnas länge! 

Nästa dag var inte så speciell, förutom att det var sista morgonmålet som vi fick äta av J:s fenomenala omeletter! Vi tog sikte mot Hangö igen.De flesta hoppade av där, medan flera andra fortsatte med båten till dess förvaringsplats "någonstans åt Borgåhållet". Så var då detta äventyr till ända.

Roligt och lärorikt var det - kort sagt!

Navigations- och omelettkurs på skärgårdshavet DEL 1

Söndag 3.7 Mot Hangö

Vilken dag! Flaggorna vajade i vinden! Orkestrar spelade!

Okej, full tjurfäktarkarnevalstämning var det kanske inte, men visst hade jag verkligen sett fram emot att få åka iväg på detta lilla seglaräventyr.

Stunden var kommen, tiden var inne, vi hoppade in i min AC-lösa Corolla och styrde kosan mot Hangö.

Vad var det frågan om riktigt?

Jo, hade anmält mig till en veckas seglats (”navigerings-och sjömanskapskurs”) med skutan-jakten Alexandra. Alexandra är en träskuta med plats för ca 20 personer, byggd i Borgåtrakten enligt gamla traditioner och färdigställd på 2003.

Seglingsbakrund: Har haft segel på sparkare vintertid i min barndom och läst ca två seglingsromaner

Varför  ?

För att jag vill :) Nyfikenhet, äventyrslust, intresse, att prova något nytt.

For du själv?

Jo och nej.Var annars ute på eget bevåg, men samåkte dit. Inte hade jag haft något emot om en kompis hade haft passligt att komma med, men nu fick jag istället rikta mer uppmärksamhet mot nya trevliga, intressanta bekantskaper och det är jag också riktigt nöjd med. Ensam kände jag mig aldrig! 

När ska du växa upp?

Växa upp?Att växa och utvecklas är väl något man gör hela tiden. Åtminstone tror jag nog man utvecklas och förändras mycket snabbare, då man utsätter sig för nya situationer och miljöer. Det har varit så intressant och roligt att träffa andra och ta del av andras upplevelser. Man får vissa aha-upplevelser och insikter. Någon tyckte det också var en kurs i gruppdynamik!
Ibland funderar man på identitet, vem är man riktigt, vad vill man? Detta var vad jag ville nu,så får man se vad man vill och hur man prioriterar i framtiden. Alltid kommer det att finnas att slipa på vem man vill vara!
Åtminstone har mitt midjemått säkert växt något efter all god mat :)

Okej, det var ungefär så här...

Färden söderut var pratpräglad, hade inte på radion alls, trevligt sällskap. Allt gick fint, det var bara i Aura som jag körde lite fel.  Kom sent på kvällen till Hangö, och vi hittade rätt hamn och vår båt till sist.

 Skutan verkade ståtligare och större i verkligheten än på bild. Kaptenen kom ut på däck och bjöd oss att komma ombord direkt, vilket vi efter kort rådslagning och avbokning av vår andra nattkvartering gjorde. Lyfte in våra grejer och tog plats i en koj. Avfärd var först nästa eftermiddag.

På måndag morgon vaknade man upp, och fick stifta bekantskap med en del av besättningen. Vi var totalt 14 passagerare plus två kursdragare.Nya deltagare droppade in vartefter. Det var mest kvinnor, och åldersspannet var från 17- 70+ år.

En kärntrupp i besättningen hade varit med flera gånger förr, så de satte igång med att planera hela veckans måltider. Varje måltid bereddes av två deltagare.  Efter att rätterna var bestämda, åkte några iväg för att proviantera. Det ska vara en hel del mat för 16 personer under en vecka!

Innan vi åkte ut på den blå böljan for vi och åt laxsoppa till en hamn, som deras sed bjöd.

Måndag 4.7 Mot Brännskär

Till sist var vi då alla ombord och kastade loss trossarna, båtens förankringsrep, och vi var på väg!Det blåste svag västlig vind, så första dagen körde vi (tror jag) enbart med motor och tog sikte mot en liten holme ,Brännskär, söder om Nagu. Tror rutten var ca 35 sjömil. Allt var nytt för mig så det var bara att vara med och hjälpa till där det behövdes. Slogs av hur duktiga och aktiva alla tycktes vara. Det syntes nog att flera hade varit med förr! Vi var indelade i två grupper, som turades om att sköta jobbet med navigering,utkik och styrning. Om det blev lämpliga vindar var det frivakten som hissade seglen.

Brännskär var bosatt av ett par personer som enligt utsago hade flytt storstadens jäkt.  Någon större stress upplevde jag inte här! Inspekterade öns hönshus och tog ett dopp i det blå. 

Kuriosa: Utedasset uppe på berget var berömt för dess fina utsikt!

Tisdag 4.7 Katanpää

Vi hade en tidig start och steg upp redan kring kl. 6. Vi hade en rätt lång dagsetapp framför oss då vi skulle till Katanpää, strax norr om färjfästet i Gustavs. Rutten torde ha varit ca 50 sjömil. Nu fick vi äntligen hissa seglen! Enligt våra mått hade vi riktigt god fart, ca 7-8 knop. Vädret var oftast soligt, men det gällde ändå att klä sig varmt då man stod ute länge. Sololjans vara eller icke vara var upp till debatt. I något skede revade vi seglen, och jag fick fara ut på bogsprötet och binda fast klyvarseglet. Det var lite spännande att balansera på en stålvajer, och samtidigt försöka vika, binda, knyta och kommunicera med medhjälparen. Jag fick öva på detta flera gånger under resan.

För fulla segel. Klyvare, fock och storsegel.

Väl framme i Katanpää, snabbare än väntat, badade vi bastu och såg oss omkring. De hade frigående får, som hälsade på utanför bastun. D och jag stod för bespisningen denna kväll, så vi gjorde upp en eld, grillade korv och plockande fram allehanda tillbehör. En glupsk, korvätande mås blev en utlösande faktor för allmän munterhet!

Nästa dag tog vi sikte mot Sottunga , Finlands minsta kommun i Ålands skärgård. 

Vi hade också som mål att lära oss knopar under resan, så då man inte hade annat att göra kunde man sitta och öva detta med en repstump. Pålstek, dubbelt halvslag, dubbelt halvslag kring egen part, råbandsknop och skotstek. Dessutom gjorde vi alla en ögonsplits och en spansk tagling. Återstår att se om dessa fastnar i minnet!

Det var ofta rätt mycket att hålla reda på med navigeringen. Alla väderstrecksremmare, kursen, positionen, linjetavlor, kummel, fyrar, randmärken, andra båtar, grund och stenar. Vi hade en styrman, en huvudnavigatör,–oftast- hjälpnavigatör och två utkikar –en på styrbords och babords sida. Det fordrar nog en del övning för att man snabbt ska utföra rätt åtgärd när en ny situation plötsligt uppstår!

Framme i Sottunga fick jag åter en gång öva på klyvarbindandet. Svettigt, och inte helt enkelt att få det att se snyggt ut!En övning i balans, kommunikation och tålamod.

Efter detta blev det en Stallhagenöl i hamnens uteservering- elämä oli! Senare lånade vi även ett par gratiscyklar  i hamnen och for runt på holmen. Lantlig idyll.

Tack så mycket!

Sottungas vackert belägna kyrka

Fortsättning följer!

Hangöresan-strapatser och reflektioner-Part 2

Måndag 6.6

Måndag blev en avkopplande semesterhängardag. Gick på några loppisar jag lokaliserat, och hittade ett par fina bokfynd. Bl.a en självbiografi av Ernest Hemingway. Ibland har man lite tur och hittar sånt som inte hittas på adlibris. Priserna är oftast väldigt humana.

Trevligt att det var mera folk i farten också, då flera ställen hade öppet. På kvällen var jag till en restaurang och blev och tala en stund med sommarjobbarna där. Den ene var från Hangö, och den andre var från Kuusamo. Det var tal om att bo i Hangö, jobb, studier och segling. Visst är Hangö en fin stad att vara i, i varje fall sommartid. På nackdelskontot var det att det inte händer så mycket vintertid, jobben minskar och befolkningen som en följd har minskat betydligt de senaste åren. En annan tveeggad sak var ju detta med att ”alla vet allt om alla” på en liten ort.

Tisdag 7.6

Den första skoldagen. Ny lärare, ny klass, nya möjligheter. Hade hört positivt om stället och läraren, så jag hade nog rätt höga förväntningar. Och visst var det intressant. Ett väldigt gott första intryck gav läraren också, då hon efter att alla presenterat sig raskt på löpande band mindes precis allas namn och gjorde det för resten av kursen. Jag frågade efteråt vad slags minnesteknik hon använde sig av, varpå hon ajournerade svaret till nästa dag, då hon förklarade sig och gjorde det hela till en längre story. Det var två tekniker.  Hon kopplade ihop personen med någon bekant med samma namn, eller associerade namnet till något annat känt (visualiserade Kia komma körandes i en Kia-bil). Dagens mest minnesvärda, förutom det, var när vi i grupp fick planera och framför klassen redogöra för en fiktiv kurs vi skulle anordna, inför en fiktiv målgrupp, (bildningskurs för vuxenstuderande på en segelbåt längs finska kusten). Vi fick lära oss vikten av förberedelser, och att det är mycket man ska tänka på när man planerar!

Sen hade det ju inkvarterats andra gäster på pensionatet. Rumsgrannen var på samma kurs som jag,  och vi kom riktigt bra överens. En Lovisabo som hade studerat bl.a i Jeppis. Han var en utpräglad konstnär och visade upp sina olika alster som han hade målat med sin specialitet - bläckpennan.Vi hade mycket att diskutera. Vi for på glass (nougatvanilj var en höjdare) och bevittnade en aggressiv svan som hade parkerat på gångbanan utan för casinot och som nästan tänkte ryka ihop med en hund. 

En sur svan

Lovisabon Niklas

Onsdag 8.6

Andra skoldagen.Repetition, filmklipp, diskussioner. Blev och tala med en hjälpsam, trevlig kanslist. Efter skoldagen, som slutade rätt tidigt på eftermiddagen var jag ännu till ytterligare ett loppis, fick en assistent som vaskade fram någon sjöroman jag sökte.

Mot kvällen var jag med pensionatägaren Ingmar till Ekenäs på Jaromatch. Spelet såg ju så vackert ut stundvis, men resultatet uteblev för de röda. 

Vi diskuterade fotbollshistoria, Hangö, företagande osv. Han tyckte att folket där inte är lika företagsamma som Österbottningar.

På kvällen hade mitt samvete mig ut på en liten länk, efter resans pizzor och någon liten, enstaka kall öl som jag nödvändligen hade förbarmat mig över.

Sade tack och adjö åt Ingmar, hans trevliga familj och rumsgrannen.

Fick en aha-upplevelse sista kvällen då jag fick reda på ett kylskåp jag haft tillgång till, men ej använt.

Summa summarum hade Hangö mycket fint att bjuda på. Soligt (men blåsigt) väder, fina vyer, intressanta studier.

På minuskontot är det mest ilskna måsar, så värre kunde det ju vara! Sen var det rätt dyrt också, i varje fall vid restauranger nära vattnet.  Sånt som här kanske skulle kosta 20 € blev till 30€ där.

Torsdag 9.6

Blev en tidig avfärd hemåt, då tåget startade 06.30. Ville hinna hem till vår fotbollsmatch som skulle börja kl 19.00 i Ylivieska. Helt bekymmersfritt gick det inte. Blev att vänta tre timmar i Böle, en timmes försening. Sen när vi började närma oss Seinäjoki basunerades det ut att alla som skall norrut får stiga av tåget och ta bussen till Bennäs, där nya tåg tar vid för de som ska vidare. Stormen hade tydligen satt sina spår, så det blev lite extra försening där också.

Så efter ca 10 timmars sittande var jag då i Bennäs! Hann precis hem efter fotbollsgrejorna, hoppade i en ny buss och for vidare mot Ylivieska ett par timmar.

”Fotbollsmatchen” var en plåga. Kallt, blåsigt, regnigt, lerigt, skoskav. Vi fick stryk med 5-2.

”Varför håller man på egentligen?” Var nog orden på fleras läppar. Nåja, bättre laget för dagen vann, så vi skakade nog av oss resultatet rätt snabbt. Hoppade på bussen ett par timmar igen, otvättade då de inte hade något omklädningsrum till förfogande. Positivt åtminstone var ju att pidrospelandet i bussen gick bra!