Bokmässodagar i Helsingfors

Så kom det sig så, att Fredrik på nådens höst år 2016, begav sig på sin första bokmässa till den huvudsakliga staden. Uppläggets ramar var samma som mitt förra stadsbesök i våras, såtillvida att jag lade mitt veckosluts bopålar i samma hostel på Nylandsgatan.

Tyvärr måste jag säga att jag denna gång inte kom upp i riktigt samma förtjusningshalt som senast vad boendet beträffar, eller som jag i tanken iallafall ser tillbaka på med ett visst skimmer. Jag hade inte lika givande möten med andra gäster denna gång- såg ju inte heller till så många. Lite småprat med ett par gäster blev det iallafall. Växlade några ord med en ung amerikan som studerade i Stockholm, och som var på en turistvisit hit. Beundrar dessa amerikaner som är så bra på att vara ”talkative”, konverserande och argumenterande, vilket jag också sade åt honom. Ett trevligt inslag i vår tysta, blyga finländska tillvaro.

Ja, bokmässan då. Det var mycket vandrande, föreläsningar, värkande korsrygg - men inget skoskav för jag hade bra skor - och oräkneliga lunttor i tunnpressad blekt pappersmassa i variernande former och färger , varav merparten var tryckt på finska, men visst fanns det även ett distrikt med svenska litterära alster.

Det bästa med mässan var nog föreläsningarna, som på svenska försiggick på två olika ”scener” med nytt tema varje halvtimme, varav jag upplevde ett par vara riktigt givande.  Mark Levengoods berättelser var nog kanske det mest minnesvärda. Hela hans uppenbarelse är så otroligt ljus, glad och harmonisk så man blir på gott humör. Att han dessutom var en så god berättare som vågar driva med sig själv och får sina historier att låta så roliga gjorde inte intrycket mindre. Jag köpte faktiskt hans bok ”Solblekt av livet” som jag fick signerad.Det var också en annan sak som gjorde intryck på mig - hans små personliga samtal med varenda en av den långa ringlande kön till signeringen! Vi växlade dock inte så många ord, men jag fick åtminstone ur mig att det var riktigt roligt att lyssna på hans berättelser-vilket han uttryckte sin glädje över. Boken sällar sig föga överraskande till kategorin feelgood. Fast den borde finnas som ”videobok” då hans kroppsspråk, inlevelse och rösthärmelser var ett lyckat inslag i hans berättelser.

För att  ta händelserna i tankeuppenbarelselogisk ordning så råkade jag på en essibo på fredagskvällen när det närmade sig middagsdags. Man tager vad man haver, och då inga purmobor fanns till förfogande blev det att ta gaffeln och kniven i vacker hand och äta pizza med honom! Nej, skämt och sido, det var riktigt skönt att tala med en bekant Österbottning. Om svenskatalande är en liten minoritet, så är nog bekanta österbottningar än mer sällsynta!

De hade ju även en vin-och matmässa som pågick samtidigt, vilken jag upptäckte först på lördagen. Uppfylld av pliktkänsla, då inträdet till denna ingick i mitt biljettpris, nödgades jag förtära ett par olika glas vin då jag strosade runt i den fotbollshallsstor-ischa hallen. Men evenemanget var nog överlag inte min kopp te, kan man säga. Dels är jag kanske inte så naturligt fin i kanten, och dels vet jag inte mer om vin än om de är goda eller mindre goda. När jag bad om konsultering och ville ha det bästa huset hafvde insåg påfyllerskan min bildning inom detta område, tog det hela till min nivå och konstaterade att det var ett riktig gott ett, utan att berätta om det var vare sig sött,surt,salt eller tutti-fruktigt. Och det där med torra vin – jag som trodde allihopa i normal  rumstemperatur var blöta, förutom intorkade fläckar. Det var gott, rött och hade en svart tjur på emblemet.

Min oplanerade studie av den finska folksjälen som i våras begynte med det allmänna bastubadandet, tog denna gång vid vid besökandet av en karaokebar! Här var det inga snörpta, högfärdiga miner. Här var det ungt folk som hade roligt och bjöd på sig själva!  Även jag smittades av stämningen och stämde upp i körsång i Totos ”Africa”.  Bakom varje stenansikte kan det finnas fantastiska personer, om vi bara vågar visa oss för varandra.

Andra personer jag lyssnade till på bokmässan var exempelvis bloggerskan (fastän det nog inte är hennes främsta epitet) Amanda Audas, som gav ett lika sympatiskt och vältaligt intryck som i hennes blogg. 

Sen var det också intressant att lyssna till Tommy Hellsten, som hade skrivit sin tjugosjätte och ”mest viktiga bok”. Den handlade om hans livsresa, om att hitta sig själv, om rädslor, kärlek och skam. Om dagens kultur av att prestera.

Ebba Witt-Brattströms boktips för män var Elena Ferrantes kvartettserie böcker som handlar om två italienska kvinnors liv i Neapel från 50-talet framåt- för "män läser få böcker skrivna av kvinnor". Faktiskt, jag har inte läst många böcker skrivna av kvinnor. Det är inget medvetet, men när jag ögnar i min bokhylla är de rätt underrepresenterade. Det är inte så att jag inte skulle vara intresserad av dem , för det är jag!

Den största besvikelsen var att jag helt hade missat att Den Store Kalle Anka-tecknaren Don Rosa varit på plats och signerat sina alster. Jag gick förbi det som måste ha varit hans bås, men det var tomt  och inte kunde jag ju riktigt tro att han varit där. Seedans frissamt.

Fastän jag inte har fått så mycket ”output” eller talat så mycket med andra på denna utflykt, har man nog åtminstone fått en hel del input som kan leda en in på nya intressanta spår!